Livet på innsiden

Vår muldvarp i Stockholm har igjen sendt oss en tape fra innsiden av Svenska Akademien, som torsdag ga litteraturprisen til Svetlana Aleksijevitj.

– Hej, hej, tjollahopp, allihopa, jag heter Sara, och jag skal vara eran ständiga sekreterare dom nästa åren.

– Högre?! Jag kan inte höra tösen.

– Jag ber om ursäkt, herr Malmqvist. JAG HETER SARA.

– Vart fan är Peter E, då? Jag gillade den snubben. Duktig pojke.

– Jag är här, bakom dig!

– Vi er samlat för att finna en ny vinnare av vårt lilla pris.

– Igen? Vi delade ju nyss ut ett pris? Inte kan det vara ett år sedan, inte. Han franskmannen fick ju priset.

– Ja, Clouseau!

– Nej, inte Clouseau, Le Clezio.

– Modiano, tack. Le Clezio är några år sänn. Men har någon några förslag? Någon som har läst nåt fräscht?

– Hej, hej, hej, gumman, ta det lite lugnt, va? Vi måste ha några stänkare först. Servitrisen, Hallands fläder åt alla! And keep them coming.

– Jag är mycket orolig över ditt beteende, Malmqvist. Min ambition är, tamigfan, att vi skal bli av med supandet.

– Fan, Svenska Akademien har gjort såhär sedan 1750-something, så det kan du glömma, gumman. Fläder! Aqua Vita, livets vatten!

– Sätt dig ner, Jesper, vi har inte tid med snapsvisor.

– Allén. Professor Allén, kom tilbaks. Jag fattar att det här är tråkigt. Du har varit med om det här sedan 1980, jag fattar, men kan vi inte hålla ihop? Tack. Och Peter, kan inte du väcka professor Vallquist.

– Hon är 97, låt henne sova.

– Ok.

– Helan går sjung hoppfaderallanlallanlej helan går, sjung hoppfaderallanlej.

– Sätt dig ner, Jesper, vi har inte tid med snapsvisor.

– Inga förslag? Ja, Kristina?

– Jag har varit med om det här i några år nu, och jag är lite trött på att vi skal vara så förbannad coola, aldrig ge dom en favorit. Jag vill ha en Dylan. En Roth. Någon jag faktist har läst, som NÅGON har läst! Jag tycker att vi skal bli lite mera main stream.

– Nei, nu jävlar, det här är nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens! Jag håller inte ut!

– Horace, hur är det fatt?

– Nonsens! Roth? Dylan? Igen kommer dom här fruktansvärda amerikanerna. Det måste blit slut på tjatandet om kulturlösa, dumma USA. Detta är Svenska Akadiemen. Inte en jävla Hollywood-fan-klack. Och inte är vi plasserad här för att ge stupida svenska media några oddsfavoriter.

– Professor Riad, du har något att säga?

– Adonis.

– Käften, dårgubbe! Du säger så varenda jävla år. Syrien? Just vad dom hoppas på, för uppenbart, fattar du? Dom kan tro vi är politiska.

– Klas! Prata inte så til Tomas. Adonis är noterad.

– Füsse!

– Fyse, Ralph?

– Ja, heter han inte så, norrmannen?

– Han menar Fosse.

– Fruentimmer, va?

– Nej, det är en kille. Knut. Har någon sätt hans pjäser?

– Poor man’s Ibsen, strunta i honom.

- Det er altids, Ngugi Wa Thiong’o.

– Jag måste hålla med Peters bedömning från i fjol, måste jag erkänna: Jag står inte där ute med kamerorna och försöker säga det namnet. Andra?

– Ok. Det här är hopplöst. Peter, kan inte du kolla nätet, vem är oddsfavoriten? Vi åker mitt i vägen i år.

– Svetlana Aleksijevitj. Rysskan. Hon står i 3 på Unibet nu.

– Solgt! Men vad skal vi meddela världen?

– «För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid», möjligen?

– Musik, Peter, musik. Det går rätt hem.