Debatt

Det er farligere å stå på en stol

Tjänst och otjänst

Dette er et debattinnlegg som gir uttrykk for skribentens holdninger og meninger. Du kan sende inn debattinnlegg til debatt@dagsavisen.no.
TJÄNST OCH OTJÄNST 

"Men en intressant sak är att terroristernas mål är att skrämma människor, och genom den oproportionerliga mediebevakningen får de alltså hjälp av våra medier att skrämma upp folk."
- Johan B. Löfquist
Visst är det otäckt att det sker såna dåd som det i Stockholm häromdagen. 
Men det är fortfarande farligare att ställa sig på en stol i hemmet jämfört med risken för att dödas eller ens skadas i ett terrordåd. 
Jag har för mig att det var omkring 170 människor som dog av terrordåd i Europa härom året. Det - på en befolkning på cirka 740 miljoner - gör att jag faktiskt är mer rädd för att ställa mig på en stol i hemmet. Rent statistiskt sett alltså, för jag har slutat vara rädd.
Det sker dessutom i snitt fyra terrorist-attacker om dagen i världen, och jag kan ju inte gå och deppa ned mig för dem alla. Eller borde jag vara mer förstående och sörjande nu, när det hände i Stockholm, än när de spränger någon i bitar här i Kenya? I så fall kan det inte vara det grafiska avståndet till händelsen som är det avgörande. Är det då den kulturella samhörigheten med de drabbade som väger tyngst, eller är det nationaliteten?
Hur tänker ni?
Nu är jag så krasst lagd att jag visst kan känna en viss empati med de drabbade - men det dör människor varje dag. När jag inte har någon personlig koppling till dem så kan jag bara inte förmå mig själv att "sörja". Jag kan inte se att det är "värre" (kan det bli värre för de anhöriga, oavsett hur det händer?) med det här dådet jämfört med en vanlig bilolycka. Det känns fullständigt meningslöst, oavsett vilket.
Men en intressant sak är att terroristernas mål är att skrämma människor, och genom den oproportionerliga mediebevakningen får de alltså hjälp av våra medier att skrämma upp folk.
Jag läste en gång att en av de tidigare Baader-Meinhof-ligans medlemmar blev intervjuad i tysk TV efter att ha avtjänat sitt straff. Han tillfrågades vad han skulle vidta för åtgärder om han själv varit justitieminister med oinskränkt makt, och han hade att handskas med terrorister som honom själv. - Jag skulle förbjuda medierna att rapportera om terrordåd! svarade han, och förklarade hur mediernas rapportering hade varit som bränsle för dem. Hade de inte fått all uppmärksamhet så hade de förmodligen snart slutat, påstod han. (Ursäkta ett grumligt minne, som förhindrar mig att återge historien korrekt med namn och årtal och sånt. Det här får tillföras avdelningen "anekdotisk bevisföring.)
Min poäng är helt enkelt att medierna verkligen gör oss en otjänst med sin, i mina ögon överdrivna bevakning. Hur vore det med den tidigare vanliga kommentaren; "vi återkommer när vi har något nytt att berätta", istället för dygnet-runtbevakning av något fullständigt händelselöst, som måste fyllas ut med ändlösa analyser och spekulationer av folk som benämns "experter" men som egentligen inget har att säga?
Johan B. Löfquist, 10. april 2017
Ola Bog sitt bilde.
.

Mer fra: Debatt