MORDET PÅ SIV TOVE PEDERSEN (19/9-1973 - 22/1-2015)
16. mars var det seks år siden min venninne Siv Tove fikk forsida i ei lørdagsavis i byen hun opprinnelig var fra. Men det hjalp ikke. Tjueto måneder seinere stakk de henne med sparekniven. Sparesprøyta. På en dødsklinikk i Sveits. Hun fikk aldri studere til sosionom og hjelpe andre. Hun var en minusvariant, mente helsemakta. En ren utgiftspost.
Denne helga satt ellers partiet Høyres landsmøte samla på Thon Hotel Gardermoen/Congress med Siv Toves bysbarn Erna Solberg i spissen og diskuterte "aktiv dødshjelp". Skulle de gjøre som partiet med det misvisende navn og programfeste menneskefiendtligheten?
"Jeg ønsker ikke at debatten i Høyre skal begrenses i dette spørsmålet gjennom at det står eksplisitt i prinsipprogrammet. Det har også kommet forslag om at vi skal gå inn for et ja, men det er vi i komiteen mot. Det er bedre at det ikke står hva vi mener, sa leder Heidi Nordby Lunde i Oslo Høyre." (NTB, 16. mars)
"Bedre at det ikke står hva vi mener." Ja, dét var jo betryggende...
Turer dagens blåbrune regime fram har vi snart et klima i dette landet som gjør at gamle og sjuke og andre som bare tar opp plass til slutt vil spørre etter sprøyta aldeles "frivillig". Leve? Du? Det får da være måte på egoisme.
For en brei drøfting anbefaler vi ellers Jan Myrdals bok "Gubbsjuka" (Leopard förlag 2002):
"Det är en ond tid när gubbarna blir eländiga eftersom de görs värdelösa, när välfärdssystemen avskaffas och de fattiga ute i världen bombas till lydnad. Som ingen annan svensk författare knyter Jan Myrdal ihop det privata med det allmänna, visar hur demens och långvårdselände, sviktande kroppsfunktioner och moderna ättestupor hänger ihop. Att ålderdomen - också den privata - inte är en biologisk fråga utan en samhällelig."
Faksimile: Bergens Tidende lørdag 16. mars 2013
.