ANNONSE

Poor man’s Murakami

Vi sitter igjen på unikt, lekket materiale fra innsiden av Svenska Akademien, og den seige, grundige og faglig tunge prosessen bak litteraturprisen.

– The answer my friend is blowin’ in the wiiiiiiiiiind.

– Sluta tjata nu, professorn, vi måste forsöka glömma fjolåret, det var inget bra för akademien, inte.

– Det var satans bra, Sara, satans bra, äntligen, äntligen!

– Fimpa cigaretten, snälla.

– Cigaretten?! Haha, gumman. Va gulligt! Vi är färdiga med starka dryckor, nu är det droger og rock för pengarna. Några som vill ha lite jazzig tobak?

– Ja, pass it on, professorn. Visst va fjolåret frigörande, mindblowing? Bob Jävla Dylan, vi rockade världen. Free, free at last! År, tiår med pretentiöst skit, vilka dårar vi har varit. Clezio? Ha! Jelinek? Och vad hette han andre fransosen? Modina? Modiano? Inte en käft som hört talast om nån av dom.

– Precis, det är poenget, jävla junkie. Vi är akademien, inget jävla «Idol».

– Tack, Horace, tack min vän. Nu måste vi lugna ner oss, allihopa, vi har jobb att göra.

– Fan, det här va inget skit, oooooo starkt. Underbar spliff, man. Hallands Fläder blir på något sätt som vatten.

– Ok, nu räcker det. Några förslag?

– Var inte så där Sara, jag gillade dig mycket bättre innan du blev stora solen, ständig sekreterare. Vad hände?

– Ok, whatever, namn?

– John Cougar Mellencamp.

– Sluta nu. Dylan var ett undantag. Det blir inga fler medelmåttige amerikanska sångare on my watch, fattaru?

– Springsteen?

– Tom Petty, för fan!

– Död.

– Ha lite respekt, va!?

– Nej, nej, NEJ!

– Men en amerikan vore väl kul, med Trump och alt strulet? En liten hommage, en post-Amerika-tribut. Dom är färdiga.

– Adonis!

– Professor Riad, blir du inte trött? Du tjatar och tjatar, Syrien är bara såååå 2013. Move on. Nån amerikan, någon?

– Toni Morrison?!

– Fått. Andra?

(Lang stillhet på tapen).

–Ingen? Ok. Ja, Torgny?

– Norrbaggarna? Fusel, Petersön, Knuttegården?

– Håll käften gubbe! Inga norrmän, dom har fått sina fyra, det räcker rejält.

– Sara, jag har ett namn. Jag måste erkänna att jag har kollat lite TV, och Margaret Atwood har skrivit en fin liten pjäs… «Handmaid’s tale».

– TV, nu? TV? Nu räcker det! Ahh…

– Horace, Horace! Nej! Ring efter ambulans.

(På tapen høres lyden av et legeme som faller, så tumulter, og en kakafoni av stemmer som skriker, bord- og stolbein som skraper mot parkett).

– Jag måste åka med Horace, kan någon finna ett namn och skicka mig ett SMS? Peter?

– Ok, allihopa, jag är trött på det här. Vi behöver en twist. Dom hoppas på Murakami, va? Favoriten över alla. Dylan skal inte få oss att förlora oss själv. Nån favorit får dom inte! Aldrig. Vad med en annan japan som inte ens är japan?

– Briljant, Peter! Men vem?

– Har ni hört talas om Kazuo Ishiguro?

– Ingen aning.

– Just precis!

– Jag är svetsblind, tamigfan, du är ett geni, poor man’s Murakami, va! Dom kommer inte fatta ett skit.

– Och britt! Haha, jag skriver nånting såhär «med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen»?

– Lugnt, broder. Tända upp!


nyemeninger

Se også

Blir du med i debatten ?

Vi ønsker at Nye Meninger skal være en plattform for opplyst og engasjert debatt. Vær saklig og unngå personangrep. Overtramp vil føre til sletting og kan føre til utestenging. Les mer om retningslinjene våre her!