Nobels testamente sier ikke noe annet enn at en av prisene skal gå «åt den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser» og at den skal utdeles «af ett utskott af fem personer som väljas af Norska Stortinget».
Nobelinstituttets forskningssjef Olav Njølstad tar for seg spørsmålet på instituttets nettsider og foreslår at «det kunne synes rett og rimelig at unionens lillebror også fikk et ord med i laget». Siden Sverige lå foran Norge i naturvitenskapelig og medisinsk forskning og Norge ikke hadde noen institusjon som Svenska Akademien til å dele ut en litteraturpris, «ble det bare fred tilbake». Videre nevner Njølstad en ofte foreslått forklaring, nemlig at Norge ikke hadde de samme militaristiske og krigerske tradisjonene som den tidligere stormakten Sverige og at Nobel skal ha verdsatt Stortingets sterke engasjement i Den interparlamentariske unions arbeid for konfliktmekling og voldgiftsløsninger.
Nobelinstituttets tidligere direktør August Schou mente at det kunne være nærliggende å tro at Nobel «ville bidra til å dempe unionskonflikten», men holdt det for mindre sannsynlig ettersom han ikke kjente til at Nobel, som var bosatt utenlands, «fulgte særlig med i denne konflikten».
Men denne forklaringen er ifølge familien Nobel den riktige. Det hevdet fjorten av dem i forbindelse med at prins Carl av Sverige (kong Haralds morfar) i 1936 var blant de mest aktuelle kandidatene til Nobels fredspris. Prinsen var fra 1903 til 1945 president i Sveriges Røde Kors, en organisasjon som under hans lederskap hadde gjort en betydningsfull innsats i forhold til krigsfangeutveksling og humanitær hjelp under første verdenskrig og andre katastrofer. Prins Carl ble nominert til fredsprisen i alt sytten ganger i årene 1924–1937 og tre ganger var han blant de nominerte som gikk videre til Nobelkomiteens «shortlist» over de mest aktuelle kandidatene – i 1924, 1928 og 1936.
I 1936 sto sterke krefter bak hans kandidatur – de fem kvinnelige medlemmene av Sveriges riksdag sto bak selve nominasjonen og hadde underskrifter fra over 200.000 svenske kvinner i ryggen. Samme år ble prinsen også nominert av 57 andre riksdagsmedlemmer, Det internasjonale Røde Kors og Norges Røde Kors støttet av to stortingsrepresentanter.
I september kastet fjorten medlemmer av familien Nobel seg inn i agitasjonen for prins Carls kandidatur. Til Nobelkomiteen innkom det seks likelydende henvendelser fra Emil L., Gustaf, Ludvig, Valborg, Olof, Annicka, Mary, Alec, Rolf, Luise og Helge Nobel, samt Marta Nobel-Gleinikoff – alle etterkommere av eller gift med etterkommere av den barnløse Alfred Nobels søsken og dermed hans nærmeste slektninger og arvinger.
I denne henvendelsen kom slektningene også inn på Nobels beveggrunner for å la en norsk komité utdele fredsprisen:
«Alfred Nobel var en kosmopolit men dock främst en Sveriges Son. När han genom ett testamente ville befrämja freden genom belöning till den som «under året» mest verkat för folkens förbrödrande samt stående arméers avskaffande eller minskning etc., verkar det paradoxalt, då man drager i betänkande, att hans uppfinningar – det röksvaga krutet m.m. – gå ut på allt annat än krigets avskaffande.
Oss synes, att han närde en längtan att undanröja misshälligheter nationer emellan, främst här i Norden där det vid den tid när Alfred Nobel gjorde bestämmelser om sitt fredspris, till hans sorg rådde ett spänt förhållande mellan Norge och Sverige. Han hyste en personlig, stark sympati för det norska folket och ville, genom att i dess hand lägga utdelningen av fredspriset, få till stånd ett gott förhållande till det svenska brödrafolket. På ett vackrare sätt kunde han icke befrämja sin tanke «försoning mellan brödrafolken».»
Familien Nobel viste til den fredelige unionsoppløsninga i 1905 og den rollen de mente prins Carls foreldre hade spilt den gangen: «Genom detta konung Oscars och drottning Sofias varmhjärtade, osjälviska uppträdande under unionskrisens dagar, fick konung Oscar II tillämpad på ett ädelt sätt sin önskan om «Brödrafolkens väl» d.v.s. förbrödringen mellan folken, till vilket mål just Alfred Nobel syftade. En högre lön kunde ej tänkas än den att se de forna tvisterna mellan brödrafolken förbytta i vänskap och sympati samt önskan att stöjda varandra under kritiska internationella förvecklingar».
«Alfred Nobel, som levde större delen av sitt liv i republiken Frankrike, var till trots av sin kritiska inställning mot monarkiskt styrda länder i grunden en utpräglad rojalist», skrev slektningene, som mente at Nobel, om han hadde opplevd 1905 og den fredsvennlige holdningen som i unionsoppløsningsåret ble lagt for dagen av kong Oscar II og dronning Sophia, «högst sannolikt» hadde ønsket at kongeparet skulle få Fredsprisen. Det mente familien Nobel, som nok var uvitende om hva som hadde foregått bak kulissene i kongefamilien i 1905, at også kunne tale til prins Carls fordel.
Ifølge Alfred Nobels slektninger er det altså i unionskonflikten mellom Sverige og Norge og i et ønske om å bidra til å bedre forholdet mellom de to unionslandene at man skal søke forklaringen på at Nobel lot Norge ta seg av fredsprisutdelingene.